Demokrati

Det är folket som ska ha makten!

I takt med att politiken svävat iväg allt längre från folkflertalets vardag och verklighet har demokratin kommit att vändas upp och ner. Dels som begrepp, dels som politiskt fenomen.

Demokrati är grekiska och en sammanslagning av orden Demos och Kratos, alltså folk och makt. Demokrati betyder således folkmakt.

Men hur talar makten om folkmakten idag? Och hur legitimerar makten sin makt?

Makten försöker klä sin legitimitet i demokratisk skrud och retorik, man påstår sig vara representanter och försvarare av demokratin, men vilka försvarar de sig emot? Vad är det som enligt denna makt – hotar dem?

Makten – som påstår sig vara demokratisk – fruktar och föraktar folket. Demokratin har i de flesta länder i väst kommit att bli ett slagfält där Kratos på olika sätt ska försvara sig från Demos.

Där folket betraktas som problem för demokratin snarare än dess oundvikliga förutsättning.

Demokratin förändras från folkmakt till abstrakt grekiska.

Örebropartiet vill revitalisera demokratin. Vi ska säkra folkmakten.

Demokratin ÄR under hot, men hotet kommer inte ”utifrån”, den hotas inte av folket, hur mycket makten än påstår det.

Hotet kommer ”inifrån”, hotet kommer från makten, från dagens politiska elit.

De som tagit demokratin som gisslan för sina egna agendor.

Agendor som kort och gott handlar om att upprätthålla sin egna makt på bekostnad av folket.

Det som förenar politikerna i alla de andra partierna, oavsett om de ser sig som vänster eller höger, är att de definierar sig i motsats till folket.

De tänker att demokratin går ut på att de ska styra över folket, snarare än att folket ska styra över dem.

Örebropartiet är inte som de andra partierna.

Vårt syfte är att tjäna folket. Att i så hög utsträckning vi bara kan, föra en representativ politik som efterfrågas av folkflertalet. Och därmed, i så hög utsträckning som möjligt, möjliggöra för folket att styra över sig själva.

Det gör att vi hamnar i ”vänsterpositioner” i vissa frågor och ”högerpositioner” i andra frågor, medan vår egentliga position är den att vi står med folket i konflikten mot den makt som valt att sluta göra det.

Av denna anledning kallas vi populister.

I en tid där makten definierar sig i motsatt förhållande till folket kommer begrepp som populism att förstås som ett skällsord.

Det anses inte vara dygdigt att som politiker ”säga vad folket vill höra” eller föra den politik som efterfrågas.

Det beror på att populismens motsats är elitism eller expertvälde, ett styre för den minoritet som har makten.

Populismen är inte ett hot mot demokratin, populismen är dess räddning.

Syftet med politiken får aldrig vara politikerna. Syftet med politiken ska vara att lösa folkets problem, att vara relevanta för folket.

Det är där Örebropartiet fyller sin funktion, något vi aldrig hade kunnat göra om inte de andra partierna gjort sitt jobb i enlighet med samma grundtanke.

Demokratin är ingenting som skänkts från ovan. Det är den praktik där folket får möjlighet att utöva beslutsrätt över sina egna angelägenheter.

Örebropartiet vill bredda och fördjupa demokratin. Vi vill se fler och bindande folkomröstningar, vi vill se fler direktval, vi vill se ökat folkligt inflytande. Inte för att vi är ”snälla mot folket”, utan för att vi tror att det ger ett bättre resultat.

Hade folket haft mer att säga till om så hade Sverige varit ett bättre land.

Då hade andra prioriteringar gjorts och andra beslut hade fattats.

Vi – det svenska folket - hade stängt gränserna för länge sedan, vi hade aldrig lagt ner våra egna sjukhus och vårdcentraler, vi hade aldrig släppt in kriminella sadister bland våra barn och äldre och vi hade aldrig släppt ut dem från våra fängelser. Vi hade rensat ut de människor som vill oss illa.

Då hade inte politiken svävat iväg, den hade varit i våra händer och kunnat nyttjats för våra ändamål.

På punkt efter punkt efter punkt hade vi haft ett bättre samhälle.

Och i de fall folkets kollektiva beslut hade lett till problem så hade gått snabbare att tvinga fram korrigeringar av inslagen kurs.

Vi svenskar ska vara herrar i eget hus. Det ska aldrig överlåtas till någon annan.

Folket först!

Dagens politiker vill ha makten att slippa ansvar

Partiets uppdrag är att ta ledningen och makten i syfte att kunna lösa folkflertalets problem och förbättra deras vardag.

Makten är medlet för förändring.

Trots det, råder det i Sverige, en uppfattning om att det inte är dygdigt som politiker att eftersträva makt. Det anses som fult.

Om vi ser en tiger som inte jagar sitt byte tänker vi att det är något fel på den, den måste vara sjuk eller något. Om vi ser en politiker som skyr makten så tänker vissa av oss att det på något sätt är fint?

Här får man förstås skilja på makt och makt. De flesta av Sveriges politiker vill ha en viss sorts makt, en makt som befriar från ansvar och arbete.

Väldigt få politiker eftersträvar den makt som förpliktigar, den makt som kräver insatser.

Hade Sveriges politiker varit piloter hade de inte blivit det av anledningen att de vill köra planet från punkt A till punkt B. De hade snarare valt att bli piloter för att slippa köra planet, för att istället kunna sätta planet på autopilot så att de kan gå och sätta sig och supa i första klass.

Väl där skulle flera av dem dessutom hävda att de nu inte kan klandras för vilken kurs planet tar härnäst, den uppgiften har ju delegerats! De har här gjort sitt jobb.

Allt för många av Sveriges politiker är rädda för den makt som förpliktigar. Man spenderar sin tid på att slippa det ansvar som borde följa med uppdraget.

Man delegerar, tillsätter utredningar, hänvisar till myndigheter och gömmer sig bakom tjänstemannaorganisationen. När något sedan går åt helvete kan politikern peka nedåt och tjänstemannen peka uppåt. Alla har haft makt, men ingen tycks ha haft ansvar.

Problemet är att makt inte upphör att existera bara för att politikerna avstår från att använda den.

När den folkvalde abdikerar uppstår ett tomrum. Det tomrummet fylls av andra.

I Sverige har därför en växande del av den faktiska makten kommit att utövas av människor som folket aldrig har röstat på och som folket heller inte kan rösta bort. Höga tjänstemän, myndighetschefer, utredare, strateger, konsulter och andra byråkrater får ett allt större inflytande över hur politiska beslut formuleras, tolkas och genomförs.

Politikern blir beställare av underlag istället för bärare av en politisk vilja. Tjänstemannaorganisationen presenterar problembilden, formulerar alternativen, rekommenderar lösningen och får därefter i uppdrag att genomföra den. Politikerns uppgift reduceras till att välja mellan alternativ som andra redan har definierat.

Politikern blir en hjärndöd förlängning på byråkratin, en attrapp. Och den nöjer sig med den rollen.

Så har det inte alltid varit.

Svenska politiker har traditionellt sätt varit måna om att uppnå makt i syfte att använda den, i syfte att kunna lösa sina väljares problem så att man kan bli återvalda.

Kadrer och byråkrater

För något år sedan inleddes en byggnadsnämnd i Örebro kommun med att tjänstemännen berättade för politikerna att de skulle börja ”skära ner på antalet beslutsärenden”, som politikerna skulle behöva fatta. Man skulle istället göra om dessa till ”informationsärenden”, där tjänstemännen helt enkelt ”informerar om” vilka beslut som fattats, ”vi fattar besluten åt er, helt enkelt!”.

Förutom en reaktion från en viss politiker från ett visst lokalparti så var övriga politiker i nämnden tysta. Efter en stund tog en till orda ”så vi ska dra ner på antalet beslut?”, ”Fyfan vad skönt!” följt av ”Men när är det fika?”.

Det här är ett väldigt talande exempel för hur dagens samspel mellan tjänstemän och politiker ser ut.

Det här hade varit i princip omöjligt i en svensk kommun under 60- eller 70-talen. Lycka till att försöka förklara för den lokala folkhemspatriarken att du ska fatta beslut åt honom. Han hade strypt dig med sina feta korvfingrar samtidigt som han frustande, med pipan i ena mungipan, redogör vem det är som valts att hålla i klubban och inte.

Förr fanns det fler politiker som, inte bara styrde, utan också eftersträvade att styra. De agerade som politiska kadrer.

Tjänstemännen skulle veta sin plats, som byråkrater.

Byråkrater är idealtypen av tjänstemän som är regelstyrda och inte är menade att ta initiativ utanför sitt utmarkerade lilla ansvarsområde. De ser inte helheten. De är inte heller menade att behöva ta hänsyn till helheten. De ser det som ryms inom deras paragrafstyrda stuprörstänkande. De är stela. Oftast specialister. Lagar och regler är orubbliga.

Kadrer är idealtypen av politiker. De ser helheten, de eftersträvar resultat och betraktar lagar och regler som stöd – gjorda av gummi – snarare än som orubbliga hinder för att nå dit man ska. Kadrer är flexibla, oftast generalister.

När Sverige har fungerat så har byråkrater fått jobba med sitt inom sina respektive områden och i de fall deras beslut eller ageranden krockar med helheten så har kadrer funnits där för att vrida byråkraterna rätt.

Om en 91-årig änka i Örebro bor på en fastighet där båten står kvar på tomten så kommer byråkraten att känna en stress över det. Om båten får stå där ett tag till så kan det riskera att bli ett permanent bygglov av det hela, detta måste ju – enligt paragraferna – beläggas med vite så att det inte sker. Här hade politiska kadrer vridit byråkraterna bort från det ärendet, skapat ett undantag. Ingen i samhället blir hjälp av att Örebro kommun sätter efter en 91-årig tant för att båten står kvar på tomten, speciellt inte i ett läge där ingen granne klagat och ingen ens tänkt tanken på att bry sig – förutom de tjänstemän vars tjänster är beroende av att hitta på dessa problem.

Örebropartiet har i ett sånt här fall yrkat på att kommunen ska ge fan i att sätta efter 91-åriga tanter. Övriga partier tycker att det är helt rätt väg att gå – för tjänstemännen tycker så.

När kadrerna är borta dansar byråkraterna på borden.

Det gör de av olika anledningar. Ibland för att de vill det, de ser sin chans att bredda sitt inflytande mer än vad deras formella mandat egentligen berättigar dem till. I andra fall kan det handla om att de känner sig illa tvungna att fylla upp det maktpolitiska tomrum som uppstår när politikerna inte längre opererar som kadrer, när politikerna inte längre styr. Någon måste ju göra det!

Det finns förstås en massa olika exempel där man kan vända och vrida på det här, men poängen är den att politiker har kommit att använda sin makt för att inte behöva använda den, för att undfly ansvar. Resultatet har blivit ett alltmer utbrett tjänstemannastyre.

Det innebär också en maktpolitisk förvridning bort från demokratin. Tjänstemännen är inte valda och kan inte heller bli avsatta av folket. Politikerna är det däremot.

Den här ordningen reproducerar och legitimerar sig själv. Den är förstås också intimt sammanbunden med transferiatets framväxt och utbredning. Faktum är ju att det att den regulator, den styrmekanism, som funnits för att begränsa transferiatet är just kadrer – aktiva politiker.

När tjänstemän spårar ur, när de missbrukar sin makt, så ska politikerna finnas där för att korrigera detta. Det är väldigt sällan det händer idag. Det är som om mekanismen slagits ut.

Dagens samspel mellan politiker och tjänstemän handlar idag i mångt och mycket hur man ska kunna undvika ansvarsutkrävande. Politikerna hänvisar till tjänstemännen som hänvisar tillbaka till politikerna.

Politiker ställs inte till svars i den utsträckning de borde. Vi har som samhälle kommit att acceptera att ”det är ju tjänstemännen som styr”, men det är ju på grund av att politikerna valt det, genom att förhålla sig passiva! Det är fortfarande politikerna som delegerat den makten och som formellt har sista ordet.

Ibland kan politikerna dessutom komma undan med att skylla ifrån sig ”avsaknaden av tjänstemannaansvar”. Avsaknaden av formellt tjänstemannaansvar används som ett alibi för att inte nyttja sitt politikeransvar.

”Ja, jo, här blev det visst lite tokigt, men det finns inget att göra åt det. Om vi bara hade haft tjänstemannaansvar däremot”.

Det där är bara en undanmanöver som politiker, men också tjänstemän, kan komma undan med i ett Sverige där vi kollektivt kapitulerat inför tanken på att politiker inte kan nyttja makten på annat sätt än vad de gör.

Örebropartiet förespråkar ett politiskt kaderstyre. Vårt parti har till syfte att ta ledningen och makten. Hur ska vi annars kunna göra livet bättre för våra väljare?

Vi vill se mer av direkt politikerstyre och vill bort från tjänstemannaväldet som tillåtits breda ut sig.

Politiker ska inte bara formulera VAD, vi ska också formulera HUR. Vi ska vara med i matchen, vi ska följa bollen – vi ska se till så vi uppnår våra mål.

Det här är ännu en aspekt som skiljer oss från alla de andra partierna.

Socialdemokraterna är förvisso fortfarande ett maktparti. Där kan man fortfarande hitta politiker som tjänstemän inte sätter sig på hur som helst. När Socialdemokraterna vill ha igenom en förändring så trycker de igenom den.

Men de nyttjar inte längre makten för att tjäna folket, de nyttjar den bara för att tjäna sig själva.

Vi ämnar nyttja makten för att kunna tjäna folket. Om regler eller lagar står i vägen för våra möjligheter att tillgodose folkets behov så kommer vi böja, bända eller förändra de här lagarna.

Vi underordnar oss inga tjänstemän, vi underordnar oss endast folket.

Ökat nämndstyre – minskat tjänstemannavälde

I många fall är det önskvärt att tjänstemän kan fatta beslut, men det kräver att det finns överordnade politiker som är med i matchen i de fall tjänstemännens fyrkantiga paragraftänkande ställer till det för folk.

I vissa fall är tjänstemannastyre mer opraktiskt än politiska direktbeslut.

Vi vill se högre grad av politiskt nämndstyre. Det är redan möjligt utifrån gällande lagstiftning, för regeringen och riksdagen att tillsätta nämnder.

Via nämnder kan vi snabbt ta tillbaka makten från det tjänstemannavälde som nu dominerar Myndighetssverige.

Migrationsverket ska underställas en migrationsnämnd. Migrationsnämnden kan, i och med att det är en nämnd, vara mer flexibel i sitt beslutsfattande än tunnelseende paragraf-byråkrater är kapabla att vara. Det är lättare för politiker att fatta beslut i fall till fall, utifrån önskat POLITISKT resultat än det är för byråkrater att jobba med de stelbenta och fyrkantiga verktyg som lagstiftning ofrånkomligen tenderar att vara.

Vidare är det önskvärt att politiker också kan hållas direkt ansvariga för de beslut de fattar.

Politiker ska ha på sitt samvete att de låtit en våldtäktsman få stanna i Sverige, eller att de utvisat en person. Politiker ska bära konsekvenserna av sina beslut.

Det gör att politiker tvingar bry sig i högre grad än när de kan gömma sig bakom en mur av anonyma tjänstemän.

Försäkringskassan är ett annat exempel där stelbent byråkrati leder till katastrofala resultat. Människor som är i uppenbara behov av hjälp förnekas och förvägras den med hänvisning till tjänstemäns stelbenta regeltolkning.

Här tillåts politiker komma undan istället för att tvingas löpa gatlopp.

Vi vill ha nämndstyre även här. Försäkringskassan ska, i likhet med migrationsverket, underställas direktpolitiska beslut.

Det är politiker, eller personer direktutnämnda av politiker, som ska fatta beslut i den här typen av ärenden – i fall till fall.

Det möjliggör högre flexibilitet och man kan fördjupa sig i respektive fall på annat sätt än vad som nu görs idag.

Tjänstemannaansvar OCH politikeransvar

Örebropartiet är naturligtvis för återinfört tjänstemannaansvar, men vi tror inte att det är en mirakellösning i sig.

Det finns redan idag enormt mycket möjligheter för politiker att bestraffa tjänstemän på, men det förutsätter att politikerna tar sitt ansvar – vilket inte sker. Man låter tjänstemännen löpa. Det är snarare där det brister.

Partiet kommer alltid i alla lägen att disciplinera tjänstemän som obstruerar emot den folkvilja vi är satta att tjäna. Här ska yxan gå.

Avskaffa orimliga löner för chefer i offentlig sektor

Lönerna för chefer, direktörer och offentliga VD:ar har ökat i mycket snabbare takt än vad kompetensen har. Tvärtom styrs knappast stater, kommuner, regioner och offentliga bolag särskilt bra idag.

Ändå kan dessa chefer tjäna flera hundra tusentals kronor i månaden. Till och med ÖBO:s VD tjänar 222 000 kronor i månaden. Vattenfalls VD Anna Borg tjänar 1,6 miljoner kronor i månaden.

De tjänar båda mer än vad statsministern gör. Han får ”bara” 211 000 i månaden.

Vi vill justera chefslöner generellt i kommun och region. Läs mer i vårt slöseriprogram. Men dessa mega-löner måste regleras särskilt och av demokratiskäl. Så höga löner signalerar att dessa chefer står över de folkvalda vars politik de ska implementera. Ingen chef i offentlig sektor bör tjäna mer än i alla fall statsministern – och då är det ändå en väldigt hög lön!

Demokratisk kontroll över GD:ar och avskaffad elefantkyrkogård

Idag kan en myndighets generaldirektör eller en landshövding sitta tryggt, oavsett om de helt struntar i de folkvalda eller om de missköter sig. De sitter nämligen på förordnanden som inte kan brytas hursomhelst.

Istället flyttar man myndighetschefer till något som kallas ”elefantkyrkogården”. De fortsätter behålla sin lön, men får bara låtsasuppgifter att göra tills förordnandet löper ut.

Efter att tidigare M-ledaren Anna Kinberg Batra pysslat med kompisvärvningar i Stockholms länsstyrelse flyttades hon exempelvis till elefantkyrkogården. Där fick hon behålla sin månadslön på 120 000 kronor i månaden med högst oklara arbetsuppgifter.

Just snygg belöning!

Det här är vansinne, slöseri och ett hån mot såväl demokratin som skattebetalarna. Reglerna för tillförordnanden behöver reformeras och systemet med elefantkyrkogård kastas på soptippen.

Sänk politikerlönerna!

Örebropartiet har under hela sin existens drivit frågan om sänkta politikerlöner, eller arvoden som det också kallas.

Vi tycker att de flesta politiska arvoden ligger på en för hög nivå. Medborgarna får helt enkelt inte valuta för sina pengar.

Vi vill därför justera arvodena så att de bättre motsvarar den insats som politikerna lägger ner.

Vissa politiker jobbar mer än åtta timmar per dag och sliter för sina respektive väljare och partier, men de allra flesta gör raka motatsen. De flyter mest ovanpå.

I kommunen och regionen har vi verkat för att de politiska arvodena istället ska sänkas till ett lägre intervall som i vissa fall motsvarar en halvering av nuvarande nivåer men i de flesta fallen motsvarar ungefär 60-75 % av nuvarande nivåer.

Vi har lagt lite olika förslag om detta i både kommunen och i regionen, men det är ungefär inom det intervallet som vi landar.

Vi förespråkar ett intervall där de politiker som jobbar mer också ska tjäna mer, men där grundnivån ska sänkas.

Vi är öppna för att även sänka riksdagsarvodena så att dessa bättre motsvarar den insats som respektive politiker utför inom ramen för sitt uppdrag.

Örebropartiet är ensamma om att vilja sänka politikerlönerna ner till dessa nivåer.

Dessa sänkningar innebär besparingar på tiotals miljoner i både kommunen och regionen. Pengar som istället kan nyttjas till kommunal eller regionval kärnverksamhet, exempelvis vård, skola eller omsorg.

Sänk partistöden!

Örebropartiet har år efter år, i såväl kommunfullmäktige som i regionfullmäktige, lagt förslag om att partistöden ska sänkas. Vi vill mer än halvera partistöden.

Vi är inte emot partistöd i sig. Partistöden fyller en bra funktion, men de behöver absolut inte vara så pass omfattande som de är idag.

Även detta innebär besparingar för kommunen och regionen. Pengar som istället kan användas till kärnverksamhet – utan att för den delen avskaffa partistöden helt och hållet.

Det finns inget annat parti i Örebro kommun eller Region Örebro län som vill sänka partistöden i samma utsträckning som Örebropartiet.

Vi förespråkar naturligtvis också en sänkning av partistöden på den nationella nivån också.

Reglera kommunernas mini-stat, SKR

Organisationen SKR är en organisation som få känner till men som har ofattbart stor makt i Sverige. Formellt är den kommunernas och regionernas arbetsgivarorganisation som ska förhandla med facken. I praktiken är den en mycket större drake.

Ibland agerar den eget parlament och beslutar om tunga kommunala frågor, ibland som kommunal lobbyorganisation, ibland som en massiv myndighet med uppdrag från regeringen. Den får över en miljard kronor av skattebetalarna genom kommunernas medlemsavgifter, avgifter för tjänster gentemot det offentliga, samt statliga bidrag i olika projekt. Totalt har SKR och bolagen de förvaltar nästan 800 anställda, inklusive en politisk ledning med arvoden på hundratals tusen kronor i månaden.

De här pengarna har man använt till skrytprojekt som ett nytt hus i centrala Stockholm för 2,7 miljarder kronor – som de sen inte ens flyttade in i. Det samtidigt som de slog på stora trumman om att kommunerna får för lite pengar.

Allt detta samtidigt som insyn och demokratisk kontroll saknas. Det eftersom SKR formellt sett är en ideell förening som bara råkar ha kommuner som medlemmar – inte en myndighet med offentlighetsprincip och statlig revision.

Det är vansinne. Medborgarna har rätt att se hur deras pengar används och hur den offentliga makten utövas. Om SKR ska fortsätta ha den makten de har så måste organisationen tvingas till öppenhet och insyn. De behöver inte förstatligas, men Örebropartiet vill införa en särreglering av SKR i stil med den som finns för Svenska kyrkan idag.

Yttrandefriheten är under attack – vi försvarar den!

Örebropartiet vill göra upp med all lagstiftning som går ut på att inskränka yttrandefriheten.

Sverige har länge varit ett föregångsland för yttrandefrihet. Tryckfrihetsförordningen från 1766 och yttrandefrihetsgrundlagen ger oss ett av världens starkaste skydd mot censur. Ingen myndighet får i förväg granska eller stoppa vad du säger eller skriver. Det är en princip vi ska vara stolta över – och som vi nu måste försvara. De senaste årtiondena har vi ändå sett en tydlig tendens: riksdagspartierna, oavsett färg, har steg för steg utvidgat vad som är straffbart att säga. Det handlar inte om klassisk förhandscensur, men om en långsam urholkning där fler och fler åsikter görs olagliga i efterhand. Exempel på inskränkningar och förslag:

• Hets mot folkgrupp har utvidgats flera gånger. 2003 lades sexuell läggning till, 2019 könsöverskridande identitet eller uttryck, och 2024 förtydligades och utvidgades lagen så att förnekande eller förringande av Förintelsen och vissa andra folkmord uttryckligen kriminaliseras.
• Ny lagstiftning gör det straffbart att förolämpa offentligt anställda i samband med myndighetsutövning.
• Upprepade förslag och utredningar om att ändra ordningslagen så att polisen lättare kan neka, flytta eller villkora demonstrationer med hänvisning till “Sveriges säkerhet” – bland annat efter koranbränningarna.
• Förslag om att kunna återkalla sändningstillstånd för medier med hänvisning till rikets säkerhet, samt ökade krav på plattformar att censurera innehåll.
• Utlandsspionerilagen (2023) begränsar meddelarfriheten för uppgifter inom internationellt samarbete.

Gällande Utlandsspionerilagen:

Lagen gör det straffbart att röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten (t.ex. med Nato, EU, FN eller enskilda länder), om röjandet är ägnat att medföra allvarligt men för Sveriges förhållande till en annan stat eller organisation. Det avgörande är att meddelarfriheten och anskaffarfriheten begränsas för detta brott – på samma sätt som vid vanligt spioneri. Det betyder att:

• En visselblåsare eller tjänsteman som lämnar uppgifter till en journalist kan åtalas och straffas.
• Journalisten/publicisten kan också dras in.
• Myndigheterna får efterforska källan i större utsträckning än vad som annars är tillåtet enligt tryck- och yttrandefrihetsgrundlagarna.

Rekvisitet ”allvarligt men för Sveriges förhållande till en annan stat eller organisation” är vagt. Det ger stor tolkningsmarginal. Exempel på risker som kritiker (bl.a. Journalistförbundet, Nils Funcke, Juristkommissionen och flera publicister) har lyft:

• En diplomat, militär eller tjänsteman som tipsar om problematiska delar i ett internationellt samarbete (t.ex. vapenexport, underrättelsesamarbete med tveksamma regimer, övergrepp i en gemensam insats eller hemliga protokoll) riskerar att åtalas, även om syftet är att avslöja missförhållanden.
• Redaktioner blir mer försiktiga. Redan oron för att något kan tolkas som skadligt för relationerna skapar självcensur – både hos källor och journalister.
• Utländska stater eller organisationer kan indirekt påverka svensk debatt genom att hävda att en publicering skadar relationerna.
• Historiska avslöjanden som t.ex. FOI:s planer på att hjälpa Saudiarabien bygga en vapenfabrik, eller uppgifter om övergrepp av FN-soldater, hade varit betydligt riskablare att publicera under den nya lagen.

Det finns visserligen ett undantag om gärningen är ”försvarlig” (t.ex. journalistiskt syfte eller för att avslöja övergrepp). Men osäkerheten kring hur det tolkas i praktiken är just det som skapar den avskräckande effekten. Kort sagt: lagen ger staten ett nytt verktyg att hålla interna problem inom internationella samarbeten borta från offentligheten, på bekostnad av den traditionellt starka svenska meddelarfriheten.

Partiernas roller är tydliga

Vänsterpartierna (S, V, MP) har drivit på för bredare hetslagstiftning och starkare skydd för olika grupper. Center-högern (M, KD, L) har i stället fokuserat på säkerhetsbaserade begränsningar av demonstrations- och yttrandefriheten. Sverigedemokraterna har ibland försvarat yttrandefriheten i vissa frågor, men stött andra inskränkningar.

Oavsett färg har nästan alla partier accepterat att gränserna för det tillåtna flyttas – alltid med “goda” motiv: säkerhet, hat, demokrati eller skydd av utsatta.

Vi vägrar acceptera den här utvecklingen.

Yttrandefriheten är inte till för det som är trevligt, ofarligt eller populärt. Den är till för det som retar, chockerar och utmanar. När politiker från höger till vänster enas om att begränsa den, är det inte skydd – det är maktkoncentration.

Vi vill:

• Stoppa ytterligare utvidgningar av hets mot folkgrupp.
• Riva upp inskränkningar som drabbar demonstrationer och granskande journalistik.
• Återställa principen att åsikter bekämpas med argument, inte med lagbok.

Yttrandefriheten är inte en detalj. Den är grunden för allt annat. Vi tänker inte låta den sakta dö under tystnad.

Slopa lagen om hets mot folkgrupp

Örebropartiet vill göra upp med all lagstiftning som går ut på att inskränka yttrandefriheten.

Hit räknas t.ex. lagen om hets mot folkgrupp och dess olika tillämpningar som bland annat omöjliggör att man ska kunna ifrågasätta vissa utvalda folkmord i historien, som exempelvis förintelsen.

Det ska vara lagligt att kunna ha vilken historiesyn som helst samt ge uttryck för den – även när vi tycker att man har fel i sak. Det ska också vara lagligt att ogilla eller uttrycka sina åsikter om människor, även på gruppnivå.

De här lagarna används i politiska syften av politiska krafter för att förhindra kritik mot sin förda politik.

Riv upp förtalslagstiftningen

Vi vill också riva upp den förtalslagstiftning som omöjliggör för människor att kunna berätta sanningen om vad andra personer gjort eller gör.

Till exempel så döms idag föräldrar, eller pedofilbekämpande initiativ, för förtal då de varnar för dömda pedofiler.

Vi kan inte ha en sådan ordning, där sanningen kriminaliseras.

Förtalslagstiftningen behöver därför reduceras till ett absolut minimum och primärt skydda någon från att bli utsatt för grova lögner på en systematisk och omfattande nivå.

Nej till hädelselagar

För att blicka muslimer har allt fler svenska partier öppnat för inskränkningar i vår yttrande-, tryck-, och religionsfrihet. Inskränkningar som går ut på att det ska bli kriminellt att uttrycka missaktning för Islam.

Man vill alltså införa olika former av hädelselagar.

Att vilja inskränka demokratin för att behaga nya bosättare, att vilja böja och bända Sverige till oigenkännlighet, är inte bara sinnessjuk, det är snarare ett uttryck för landsförräderi.

Det här är inte en ovanlig åsiktsströmning inom de svenska riksdagspartierna, även om Sverigedemokraterna varit den tydligaste rösten emot det.

Det är inte främmande för dagens politiker att vilja förbjuda åsiktsuttryck som de inte gillar. De flesta av dagens politiker har inte demokratiska reflexer, de har konformistiska reflexer, de betraktar avvikande uppfattningar som någonting obehagligt och som ett hot.

Man ska få hata politiker

Dagens politiker älskar att rapa upp ordföljden ”hat och hot” i syfte att jämställa dessa två.

Hot är och ska vara olagliga.

Hat däremot, är ett känslouttryck och ska i en demokrati vara fullt lagligt.

Att dagens politiker har svårt att förstå distinktionen säger allt om deras världsbild. I deras lilla värld så är avvikande åsikter, uttryck för konflikter och skarp kritik att likställa med någonting olagligt – något som BORDE vara förbjudet.

De här politikerna har inte sällan fostrats i miljöer som INTE präglats av produktiv karaktär, där konkurrens råder och där misstag straffar sig. De har istället fostrats i konformistiska miljöer som premierar socialt spel, ängsligt stimtänkande, ja-sägande och icke-kritiskt tänkande.

När de väl försätts i en situation där de riskerar att få kritik för sitt handlade så hamnar de inte sällan i ett chocktillstånd.

Testa politiker, känn dem på pulsen på riktigt och du kommer upptäcka att majoriteten av dem vill genomföra olika inskränkningar av demokratin. Det här är väldigt tydligt i såväl Örebro kommun som i Regionfullmäktige i Örebro län där de gång på gång lägger fram förslag som går ut på just det. Detta samtidigt som de lokala medierna hejar på i samma anda.

Man ska få kränka – även offentliganställda

Örebropartiet vill krossa kriminaliteten. Vi tror det görs bäst genom hård maktutövning, alltså genom våld. Dessvärre är dagens polisväsende kapat av en skock politiskt tillsatta prussiluskor och prinsessor.

Som ett led i detta har polisen lobbat fram lagförslag som går ut på att det ska vara olagligt att säga nedsättande ord om poliser.

Det här är en extrem småkuksaura som inte är värdig vårt våldsmonopol.

Våldsmonopolet står inte och faller på huruvida någon kallar en snut för något nedsättande.

Polisen ska klara av att utstå kränkningar, hur fel det än må vara rent moraliskt. Det polisen inte ska tolerera är kriminellt och asocialt beteende – och där har vi redan verktygslådan klar, till skillnad från de övriga partierna som tror att kränkningsförbud är vägen fram. Kränkningsförbud är snarare bara en cope för att slippa ta tjuren vid hornen.

Kriminella invandrare ska ut ur landet för de är kriminella invandrare, inte för att de säger ”horunge” inom ramen för sitt värv.

Polisverksamheten ska skötas av poliser som är mentalt rustade att klara av att utstå kränkningar. Klarar man inte det ska man inte vara polis.

Detsamma gäller även andra yrkesgrupper. Den här typen av lagar löser inga problem, det är bara en mental cope, som skjuter förbi de verkligen problemen. Dessutom är det ett sluttande plan som leder till ett mer ängsligt samhälle där allt fler lär sig att inte yppa kritik i rädsla för att kränka någon.

Offentlighetsprincipen får inte bli eliternas privilegium

Domstolshandlingar är offentliga. Så har det alltid varit. Tjänster som Lexbase gjorde det möjligt för alla medborgare – inte bara utvalda journalister och myndigheter – att enkelt ta del av domar och se vem som dömts för brott.

Detta har politiker från flera partier försökt stoppa. Upprepade förslag har lagts fram om att begränsa eller ta bort grundlagsskyddet för sådana söktjänster, så att privatpersoner inte längre ska kunna söka fritt. Motiveringen är integritet och att kriminella kan missbruka informationen. Resultatet blir i praktiken att folket förlorar tillgången, medan makten och etablerade regimvänliga medier behåller den.

Vi är emot detta. Offentlighetsprincipen gäller alla – eller ingen. Att göra det svårare för privatpersoner att kontrollera information som redan är offentlig är ett steg mot ett mer slutet samhälle. Det accepterar vi inte.

Vår lösning på kriminaliteten är att krossa den genom våld. De kriminella ska ut från Sverige eller in i fängelse. Lösningen får aldrig vara att inskränka och vår demokrati och våra grundlagsstadgade rättigheter.

Offentliga handlingar är offentliga handlingar

I kommunen och regionen förespråkar merparten av partierna att utlämnande av offentliga handlingar ska avgiftsbeläggas. Det här har Örebropartiet röstat nej till.

Att införa den här typen av avgifter handlar inte om att kompensera för eventuella kostnader som uppstår i och med processerna. Det handlar snarare om att ställa upp ännu fler hinder för allmänheten att få insyn i vad politikerna faktiskt gör.

I samma anda gömmer sig samma sorts politiker och partier sig bakom ”sekretess” stup i kvarten. Det sker till och med fall där privatpersoner har frågor som sina egna ärenden hos exempelvis socialtjänsten, men där kommunpolitikerna då vägrar att lämna ut dessa ”med hänvisning till sekretess”.

Den här sortens maktmissbruk genomsyrar alla i princip alla kommuner och regioner idag. Här behöver vi gå in och styra upp. Det enda sättet att göra det på är egentligen att rösta bort de här partierna. Örebropartiet har en annan syn på demokrati och insyn och kommer därför bete oss på ett annat sätt än de vad de här partierna gör.

Domstolarna tillhör samma politiska klägg och strömning som de andra partierna. De delar ideologisk grundsyn och kommer därför tillämpa lagarna i samma anda. Örebropartiet representerar ett tydligt brott mot detta, vi varken är eller strävar efter att bli en del av klägget.

Vi sätter folket först!

VALEN

Sänk riksdagens bakdörrsspärr från 12 % till 8 %

Den svenska menyn på partier har länge varit väldigt trögrörlig. Det är samma partier man har att välja mellan val in och val ut, med få undantag. Partier som har varit med länge räddas kvar långt efter bäst-före-datum genom spärrar, stödröster och karteller istället för att låtas dö ut. Trösklarna för nya aktörer är höga.

Bristen på föränderlighet i partialternativen leder till skygglappar för hela det svenska politiska systemet. Utan hotet om nya aktörer blir det lättare för den befintliga partieliten att ignorera perspektiv och samhällsproblem tills elfte timmen. Politiken blir förstelnad.

Att massinvandringen blev en valfråga först efter SD:s inträde är ett exempel på hur nya aktörer påverkar politiken, men är ett av väldigt få exempel i Sverige.

Så här ser det inte ut i våra grannländer. I både Norge och Danmark byts partier i parlamentet ofta ut, nya utmanare bildas och fältet blir mer flytande och dynamiskt.

Anledningen att det ser annorlunda ut här är inte en slump utan by design.

I andra nordeuropeiska länder finns det flera vägar in i de nationella parlamenten – man kan nå antingen över landstäckande spärrar eller lokala sådana.

I Sverige låtsas man ibland som att det bara finns en väg – 4 % nationellt – men det stämmer inte. Det finns också en spärr på 12 % i en valkrets. Det är just den som Örebropartiet siktar på i Örebro län.

Vi tror att vi klarar det, men då skulle vi vara de enda som någonsin gjort det. Andra har försökt och misslyckats eftersom spärren är så högt ställd. Norrbottenspartiet i norr, SD i Skåne och Kristdemokraterna i Småland har kommit närmast på runt 7-10 %.

Resultatet är en spärr som är så obskyr att få kände till den innan vi började uppmärksamma den, och politiska kommentatorer låtsas fortfarande som att den är ett ”mysterium”.

Vi tror att det vore bra om fler perspektiv och frågor kunde få vädras i svensk politik och nya partier oftare få pröva lyckan i riksdagen. De som har något att bidra med kan då bevisa sig och ”levla upp” till 4 %-spärren och andra kan sen försvinna bort i nästa val – precis som i våra grannländer.

Därför vill vi sänka den valkretsvisa riksdagsspärren från 12 % till 8 %.

Det ska vara lätt att starta ett parti – sänk de administrativa trösklarna!

Eftersom vi vill bryta de etablerade partiernas monopol på svensk politik och sänka trösklarna för nya politiska aktörer vill vi också rensa i de administrativa hindren för att bilda nya partier.

Framgången för ett nytt parti borde bygga på om de fyller någon funktion i debatten och om politiken kan få fäste hos befolkningen. Inte huruvida de lyckas krångla med myndigheterna.

Ett tydligt exempel på en sådan tröskel är det sjuka systemet med miljontals separata valsedlar istället för en gemensam valsedel för alla partier, som man har i andra länder. Det drabbar särskilt nya partier, som tvingas bekosta sina valsedlar själva och flänga land och rike runt för att själva fördela dem till vallokaler på valdagen.

Se mer om valsedelssystemet nedan.

Men det handlar också om krångel när man ska registrera partibeteckning. Det ska samlas signaturer (för hand, på papper) och stångas med såväl valmyndighet som länsstyrelse. Nu finns det dessutom ett förslag på att höja mängden signaturer ett nytt parti behöver för att delta i valen på lika villkor dramatiskt. Den borde istället sänkas.

Dessa administrativa hinder drabbar alla nya aktörer – från nya utmanare till riksdagen till minsta lilla lokalparti i en småkommun. Det är locket på i det politiska systemet. Det är vi emot.

Byt ut det vansinniga valsedelssystemet

Det svenska systemet med 710 miljoner separata valsedlar är vansinnigt. Idag ska varje parti beställa och sköta sina egna valsedlar, en variant för varje val, samt både med och utan kandidatnamnen på. Dessa ska sen fördelas ut till vallokaler manuellt. Etablerade partier får hjälp med att lägga ut en sorts valsedel och får därmed en fördel över andra, men ränner ändå runt på valdagsmorgonen eftersom de inte får hjälp med den andra sorten.

Och vad vinner Sverige på besväret? Större risk för misstag och besvär, valsedlar som blir feltryckta eller blandas bort i vallokaler, massivt resursslöseri, onödigt komplicerat valsystem och högre trösklar för nya partier.

De etablerade partierna har småjusterat och småpillat i systemet de senaste valen och kommer göra det även nästa val. Men det är inte lönt. Den enklaste lösningen är att byta ut systemet helt – något som Tidö lovade göra men sen sket i.

Örebropartiet vill införa ett system med EN valsedel per väljare och val med ALLA valbara partier, så som man har i nästan hela den demokratiska världen. Valmyndigheten har redan presenterat ett förslag om detta som sen hamnade i en skrivbordslåda. Det här borde ha gjorts igår.

Separata valdagar för riksdag respektive region och kommun

Förr hölls valet till riksdagen och valen till kommuner och regioner på olika år. När man gick över till enkammarriksdagen så lades de ihop till en gemensam valdag för att behålla ”det kommunala sambandet” med rikspolitiken.

Läs: att Socialdemokraterna ska räkna med att styra lokalt och på riksnivå samtidigt, och inte behöva bråka med kommuner som plötsligt styrs av någon annan.

Det kommunala sambandet har idag mer eller mindre misslyckats. Kommuner, regioner och regering bråkar på för fullt och pekar finger mot varandra, oavsett om det är olika eller samma partier som styr lokalt och nationellt.

Resultatet av den gemensamma valdagen är istället att de kommunala frågorna – skola, vård, omsorg och samhällsplanering -- hamnar i skymundan. Lokala partiföreningar åker snålskjuts på rikspolitiken. De etablerade partierna kan gömma sina nedskärningar, sitt slöseri och sitt svinande i kommunpolitiken i tryggt vetande att det drunknar i riksdagsvalrörelsen ändå.

Vi vill därför återgå till skilda valdagar, där kommun- och regionval hålls separat från riksdagsvalet. Då kan politiken på respektive nivå vädras i egen rätt och politikerna får svårare att blanda ihop korten.

Oberoende valadministration

Idag genomförs valen – till europaparlamentet, till riksdagen, region och kommun samt alla folkomröstningar – av politikerna i kommunens lokala valnämnd. Valmyndigheterna agerar bara stöd och samordning. Det är därför ingen slump att de som administrerar valen ofta själva har en politisk lutning. Villkoren skiljer sig dessutom ofta dramatiskt från kommun till kommun.

Vi vill centralisera mer av valadministrationen till en oberoende myndighet. Valarbetare ska vara neutrala och ordentligt bakgrundskontrollerade.

Slå ner på valfusk och fiffel

Idag är den främsta instansen för fusk och krångel i valen en valprövningsnämnd som riksdagspartierna tillsätter själva. De agerar nästan aldrig när det förekommer fusk och fiffel med valsedlar.

Samma sak gäller vid namninsamling till folkinitiativ. Om det fuskas med dessa kan man bara överklaga till förvaltningsrätten, där nämndemännen också är politiskt tillsatta och kan strunta i att utreda frågan ordentligt.

Detta är inte teoretiska exempel utan saker som konkret hänt. Se när vi ertappar valarbetare med att gömma valsedlar här och här, och läs om när socialdemokratiska politiker och tjänstemän fuskade bort 15 000 underskrifter i ett folkinitiativ här.

I inget av de två fallen blev det åtgärder för att rätta till felen eller konsekvenser för de som fuskade.

Utöver dem är det rapporter val efter val om valsedlar som blandas bort, familjer som går in i valbås tillsammans och andra konstigheter som aldrig beivras ordentligt.

Fiffel med den svenska demokratin kan inte vara något som hänvisas till en administrativ domstol eller politisk nämnd som sen skiter i det. Dessa saker ska utredas ordentligt och förövare ska lagföras och bestraffas ordentligt. Med andra ord: valfusk ska vara kriminellt i Sverige – på riktigt.

Rösträtt ska endast gälla medborgare

Såväl Tidöpartierna som sossealternativen vill bevara icke-medborgares rösträtt i svenska val.

I dagsläget tillåts personer som inte är medborgare att rösta i kommun- och regionval om de bott här en viss tid.

Det här är helt absurt. Det är som om vi alla skulle få rösträtt i Socialdemokraterna eller Sverigedemokraterna utan att vara medlemmar i organisationerna.

Det säger sig självt att rösträtt ska vara förbehållit oss med medborgarskap, vi kan inte ha en ordning där de som inte ens är medborgarna kan påverka i våra allmänna val.

Den här förändringen kan genomföras utan grundlagsändring. Det räcker med att ändra i vallagen. Trots det har såväl Sosseregeringen som denna SD-stödda Tidöregering valt att inte göra något. Sosseregeringerna tenderar ju att tjäna på att fler utlänningar kan rösta i svenska val. Tidöregeringen förlorar på det, men de har ändå valt att inte göra någonting åt saken.

Man hade kunnat driva igenom en sån här förändring inom loppen av några veckor, nu har Tidöregeringen suttit i en hel mandatperiod och de har inte gjort ett skit på den här fronten.

SANSLÖST.

FOLKOMRÖSTNINGAR OCH INITIATIV

Fler folkomröstningar

Samhället gynnas av att medborgarna blir mer delaktiga i beslutsprocesserna, inte minst i dagens läge då makthavarna svävat iväg och tappat mycket av sin koppling till de faktiska samhällsproblemen.

Örebropartiet vill därför se fler och mer potenta folkomröstningar och liknande metoder för direktdemokrati, såväl lokalt och regionalt som på riksnivå.

De etablerade fruktar en värld där väljarna har mer makt även mellan valdagarna, eftersom de avskyr folket och riktig demokrati. De inför gärna exempelvis e-förslag, medborgardialog och system för initiativ – men i praktiken så blir dessa mer alibin. De urholkas, trubbas av och fuskas bort. Se bara på hur man lyckas försnilla bort folkomröstningen mot BRT, som 15 000 medborgare skrivit på!

Föraktet för demokratin och folket är djupt rotat i dagens etablerade partier.

Örebropartiet, däremot, vill se folkligt inflytande på riktigt.

Det handlar delvis om folkomröstningar som vi vill utlysa i frågor av avgörande vikt. I regionen vill vi exempelvis genomföra en folkomröstning där länsborna får välja mellan en skattesänkning och ett paket med satsningar. I kommunen ska medborgarna få rösta om stora investeringar som Superbussarna och Vätternvatten. På statlig nivå vill vi folkomrösta om exempelvis NATO och EU.

Desto dyrare ett projekt eller ett beslut väntas bli och desto större konsekvenser det väntas få för samhället, desto större anledning, enligt oss i Örebropartiet, att hålla en folkomröstning.

Det handlar också om att ge medborgarna själva makten att initiera folkomröstningar genom så kallade folkinitiativ. Se nedan.

Örebropartiet representerar den politiska motsatsen till demokrati- och folkföraktet. Vi tror på folket. Vi älskar folket. Vi tjänar folket.

Örebropartiet vill se fler demokratiska innovationer och mer av folkets inflytande.

Öppna för bindande folkomröstningar

Idag är folkomröstningar alltid bara rådgivande. Politiker kan strunta i resultaten, och har historiskt sett oftast gjort det.

Örebropartiet är öppna för att också göra folkomröstningarna till något mer än bara rådgivande. Vi är öppna för bindande folkomröstningar, där politikerna inte bara får möjlighet att lyssna till folkviljan utan också är bundna av plikten att tjäna och realisera folkviljan!

Stärkt folkinitiativ – ge makten till medborgarna

Det finns idag en möjlighet för medborgarna att kräva folkomröstningar på lokal nivå genom så kallade folkinitiativ. Om tio procent av de röstberättigade i en kommun eller region skriver på för en folkomröstning under sex månader så kan man tvinga politikerna att hålla den. I teorin.

I praktiken är denna möjlighet starkt kringskuren av de etablerade partierna:

• Lagstiftningen är kvar i nittiotalet. Alla signaturer måste vara egenhändiga med penna, på papper, och innehålla fullständigt personnummer inklusive de fyra sista siffrorna. Bank-ID tillåts inte.
• Politikerna i fullmäktige kan lägga veto mot en folkomröstning om två tredjedelar röstar emot – oavsett hur många signaturer ett folkinitiativ har fått.
• Det är i praktiken styret i kommunen som genomför granskningen av underskrifter. Om de säger att underskrifter är ogiltiga så spelar det ingen roll om det överklagas – förvaltningsrätten tittar inte ens på om det stämmer. Precis det hände med folkinitiativet i Örebro om BRT.
• Från början bedömde staten att 5 % var en rimlig gräns för antalet underskrifter som krävs, men sen höjde politikerna den till 10 % när det blev för jobbigt.
• Omröstningen, även om den blir av, är bara rådgivande och ignoreras i mer än hälften av fallen.
• Lagen om folkinitiativ är otydlig på flera punkter, vilket bland annat gör att kommunen själv kan bestämma hur många som anses ha rösträtt när gränsen räknas ut.

Örebropartiet vill stärka folkinitiativet genom att göra det möjligt att signera med bank-ID genom en statlig plattform, införa rättssäker prövning av underskrifter, försvaga politikernas veto, sänka spärren till 5 % igen och möjliggöra bindande folkomröstningar.

Många av dessa förslag, såsom möjlighet till signatur med bank-ID, är färdigutredda sedan 2016 och möjliga att genomföra redan idag. Det är bara det att regering efter regering gömt utredningen i en skrivbordslåda. Vad är de rädda för?

Folkinitiativ även på statlig nivå

Idag finns folkinitiativ bara på kommunal och regional nivå. Det finns ingen bra anledning till att en version av folkinitiativ inte kan finnas också i rikspolitiken. Om en ansenlig del av befolkningen vill folkomrösta i en rikspolitisk fråga – låt dem då göra det!

I brist på reform på riksnivå – öppna för folkinitiativ på kommunens och regionens hemsida

Örebropartiet vill stärka folkinitiativet i alla kommuner genom en förändring av lagen på riksnivå. Men om vi inte får möjlighet till det kan vi fortfarande driva på ökat folkligt inflytande på kommunal och regional nivå.

Örebropartiet vill möjliggöra för medborgarna att kunna initiera folkomröstningar via kommunens och regionens hemsida. Reglerna skulle kunna vara liknande som de som gäller för folkinitiativ men istället för att tvinga medborgarna att analogt samla in underskrifter skulle ett system kopplat till personuppgifter kunna upprättas på berörd kommun eller regions hemsida, där varje medborgare kan initiera eller skriva under digitalt på ett folkinitiativ.

Förenkla för kommuner och regioner att utlysa egna folkomröstningar

Kommuner får idag en stor del av kostnaden för allmänna val betalade av staten. Det gäller dock inte för folkomröstningar. För många kommuner blir det därför i onödan en kostnadsfråga att hålla dem överhuvudtaget. Det gäller särskilt när en folkomröstning inte hålls i samband med ett annat val.

Örebropartiet vill ha mer centraliserad och oberoende valadministration – och det inkluderar en central finansiering av folkomröstningar så att dessa kan hållas utan att kommuner behöver spara in på annat.

Vissa rådgivande folkomröstningar hade också kunnat göras billigare genom att exempelvis tillåta digital röstning med bank-ID.

Vi är vidare öppna för att införa en gemensam folkomröstningsdag varje år i september, där folkomröstningarna kan samlas och göras till rutin. Det skulle minska kostnaderna och öka deltagandet. Dessa samordnas förstås med valen till riksdag, kommuner och regioner de år som dessa hålls.

Ge folket veto genom omröstningstvång som försäkring mot politiskt vansinne

Ett sätt att förhindra en politik som går emot folkets intressen är att politikerna helt enkelt tvingas fråga folket i fler frågor. Det blir en sorts demokratisk försäkring mot politikernas värsta avarter.

Örebropartiet förespråkar exempelvis:

• att regionpolitiker antingen måste få godkänt av regeringen eller av medborgarna i en folkomröstning innan de kan lägga ner sjukhus och andra vårdinrättningar. Läs mer i vårt sjukvårdsprogram.
• att stora mega-investeringar i stil med BRT och Vätternvatten måste godkännas i folkomröstningar.
• att utförsäljning av offentlig egendom kräver en folkomröstning OM egendomen hänger ihop med en kommunal eller regional kärnverksamhet. Det handlar om exempelvis skolor, vårdcentraler, vattenverk, energi och annan kritisk infrastruktur. Medborgarna måste få möjlighet att enkelt trigga en folkomröstning i sådana försäljningar. Hade ett sånt system funnits på plats de senaste årtiondena hade vi sluppit att politiker reat ut offentlig egendom över huvudet på medborgarna, till sina partikollegor eftersom dessa försäljningar hade kunnat stoppas i sin linda.

Ytterst kan tvingande folkomröstningar – medborgerligt veto -- skydda den svenska demokratin som sådan. Vi vill göra på liknande sätt med grundlagsändringar och internationella avtal som kringskär svensk suveränitet. Se mer nedan.

FÖRFATTNINGSFRÅGOR

Låt folket bestämma om grundlagen – NEJ till S-veto

Idag kan grundlagen ändras genom två likalydande beslut med ett val emellan. En tredjedel av riksdagen kan dock kräva att en folkomröstning hålls.

Det är med andra ord inte särskilt svårt att ändra grundlagen. Detta är by design. När den moderna regeringsformen infördes resonerade den tidens politiker – exempelvis Palme – att det är bättre att medborgarna kan påverka grundlagen än att den blir förstelnad och inte hänger med i tiden.

En grundlag som inte är för svår att ändra ligger kvar i folkets händer. Man kan rösta på politiker som sen kan ändra den, och gillar man inte ändringarna kan man rösta på andra politiker. Så är tanken med kravet på två beslut och mellanliggande val.

Idag ligger det just ett sånt förslag om att ändra grundlagen – specifikt att göra det svårare att ändra den i framtiden. Förslaget, som nästan hela riksdagen står bakom, innebär att man i andra beslutet behöver att två tredjedelar av riksdagen röstar för det.

Man argumenterar att det då blir svårare att avskaffa demokratin.

I praktiken betyder det dock något helt annat: Det blir omöjligt att ändra grundlagen utan att Socialdemokraterna godkänner det. De får veto.

Förslaget innebär dels att politik som Socialdemokraterna ogillar kan göras – eller kommer fortsätta vara – olaglig. Vi kan till exempel inte kriminalisera gängmedlemskap i den utsträckning som är att föredra eller gå ur EU utan deras medgivande då det regleras i regeringsformen. Även om en majoritet skulle rösta för det.

Det innebär också att makten över grundlagen flyttas från folket a la Palme till förhandlingar bakom stängda dörrar i maktens korridorer. Istället för allmänna val blir den en fråga för förhandlingar mellan Socialdemokraterna och Moderaterna.

Grundlagsändringen innebär en kartellisering av författningspolitiken. En kläggifiering.

Vad förslaget inte innebär är att demokratin faktiskt säkras. Om S och M vill försvaga demokratin kan de ändå göra det, och det är ju precis det de redan gjort. Man skräms med Hitler – men är det verkligen ett krav på två tredjedelar som hade stoppat Hitler?

Vi säger NEJ till S-veto mot grundlagsändringar.

Det som på riktigt hade stärkt skyddet av demokratin UTAN kläggifiering är om grundlagsändringar enklare kan hänskjutas till folket. SD försökte trigga en folkomröstning i den här frågan – men hade inte den tredjedel som krävs.

Vi vill istället för kravet om två tredjedelars majoritet helt enkelt sänka tröskeln för hur stor del av riksdagen som måste ställa sig bakom en folkomröstning om grundlagen för att en sådan ska kunna tvingas fram. Då räcker det med en liten demokratisk grupp i riksdagen och sen folkligt stöd för att kunna stoppa förslag som urholkar demokratin.

Det går i linje med vår idé om medborgerliga veton genom folkomröstning.

Värna suveräniteten genom medborgarveto mot överstatlighet

Idag kringskärs statens möjlighet att agera genom olika internationella avtal och konventioner. Det är en sak med mellanstatliga avtal – exempelvis handelsavtal – en helt annan när internationella organisationer ges makt som står över svensk lag.

Sådana avtal kan politiker skriva på hursomhelst över huvudet på medborgarna.

Den irländska republiken har ett värn mot detta – i deras grundlag står det att en folkomröstning MÅSTE genomföras innan makt lämnas bort från de folkvalda till andra makter, oavsett om det är en annan stat eller en internationell organisation.

En sådan regel vill vi införa även i den svenska regeringsformen.